2014-04-03
22:15:23
Skriver bara här när jag måste skriva av mig
I måndags förlorade jag min farfar.
Min farfar är förmodligen en av de stora förebilderna i mitt liv. En man med en passion, ett driv och ett enormt lass med erfarenhet.
Han var inne på sitt 95år. 95år, nästan ett sekel har han levt. Nästan ett sekels livserfarenhet. Jag vet inte, men jag tror inte många idag har träffat någon med ett sådant bagage.
Farfar föddes under mellankrigstiden, och låg inne under andra världskriget. När han var tonåring dog hans far, och tillsammans med sin bror drev farfar, under strikt övervakning av deras mor, därefter familjens gård. Den gård jag idag kallar mitt hem.
Farfar föddes under mellankrigstiden, och låg inne under andra världskriget. När han var tonåring dog hans far, och tillsammans med sin bror drev farfar, under strikt övervakning av deras mor, därefter familjens gård. Den gård jag idag kallar mitt hem.
En av farfars stora passioner var hästarna, och kärleken till djuren.
Han har berättat säkert hundra olika historier för mig som handlar om allt mellan hans trogna ardennrar som drog dom tyngsta lasterna, till när han låg inne i militären och fick gå med hästarna hela natten för att hästarna inte skulle frysa ihjäl.
Han har berättat säkert hundra olika historier för mig som handlar om allt mellan hans trogna ardennrar som drog dom tyngsta lasterna, till när han låg inne i militären och fick gå med hästarna hela natten för att hästarna inte skulle frysa ihjäl.
Han var en stark man, min farfar. Och han har upplevt saker jag inte ens skulle vilja drömma om.
Jag saknar honom, han var min farfar. Och han kommer alltid förbli det, även om han inte är här bredvid mig längre.
Men jag vet att han ler nu. För nu får han vara med sin fru, min farmor, igen. Han ler, för att vi lever vidare, och han ler över det liv han levt.
Jag saknar honom.
Kommentera inlägget här:
